Mina tankar kring min medverkan i Atleterna

Då har det gått en vecka sedan min medverkan i tv-programmet Atleterna. Vad ska man säga? Det gick verkligen inte som planerat! Värsta tänkbara scenariet att få packa sin väska första programmet, ingen vill åka ut först men någon måste tyvärr göra det. 

Jag hade så himla kul! Att få träffa och leva ihop med gänget var det bästa. Varenda en atlet har en härlig personlighet, vi var som en enda stor familj även om det var på blodigt allvar när vi tävlade mot varandra. Intressant att idrottare alltid klickar så lätt ihop. Underbart! 

Dock var min uppladdning inför programmet inte den mest optimala. I ca 5 veckor var jag dålig, tränade knappt något och fick sedan reda på att det var bronkit jag hade. Ingen konditionsträning gjordes och ni kan ju bara föreställa er hur mina tankar gick när Malin sa ”första grenen i Atleterna är ”mini-triathlon”. Oh herregud vad jobbigt det var! Fruktansvärt! Jag kan helt ärligt inte beskriva känslan hur det var att hoppa i det iskalla vattnet med en alldeles för liten våtdräkt där varenda andetag i vattnet kändes som mitt sista. Det var bara att bita ihop och kriga sig igenom. Vi skulle egentligen simma en betydligt längre sträcka men pga det iskalla vattnet kortades sträckan ner för vår säkerhet. Ni som känner mig väl vet att jag avskyr kallt vatten, jag badar aldrig här hemma i Sverige. Jag erkänner, jag är världens största badkruka! 

I stundens hetta tänker man ingenting, adrenalinet pumpar och man bara kör! När jag väl klev upp på land för att springa 3 km i uppförsbacke svartande det lite i skallen och jag tappade balansen på bryggan. Jag var nära att åka ner i plurret igen. Jag älskar att springa men den löprundan var förmodligen den jobbigaste jag någonsin sprungit i hela mitt liv. Vattnet kylde ner kroppen fullständigt, mina löpsteg var stumma, tunga och ville helt enkelt inte springa. Vi visste i princip vem som skulle vinna första eventen och där hade vi andra inte så mycket att säga om. Jag springer inte milen i närheten av 36(!) minuter! Vi pratar snarare om 45 minuter. Linda är en grymt bra löpare och de andra tjejerna gjorde det också bra. Det viktigaste var ju att inte komma sist och eftersom Emma hade stora problem med löpningen (bl.a. pga hennes astma) så höll jag och Carmen avståndet till henne med en bra marginal. Vi tog det rätt lugnt halva sträckan. Emma och Phillip kom sist i första eventet och därmed gick dem till duellen. 

 
 
Jag och Carmen, hand i hand sista biten av triathlonet. Att komma i mål var bland det bästa jag har varit med om! Nästan så att jag ljöt trots den hemska upplevelsen med simningen 🙂 you just gotta love it… 

Gren nummer två blev klättring och dessförinnan blev jag och Patrik ett par som skulle fajtas tillsammans. Jag blev supernöjd med att få tävla tillsammans med Patrik samtidigt är alla killar så duktiga, det gick helt enkelt inte att få en nitlott. 
  
Jag tycker om klättring i vanliga fall men det var den enda grenen jag gärna hade sluppit att göra. Sjävklart skulle vi klättra i program ett, ha ha tur hade jag inte i alla fall. Man ska komma ihåg att atleterna som är med är rätt duktiga och därför har man inte råd att göra bort sig det minsta lilla, då ryker man direkt! 

Mitt opererade finger/hand är helt crazy, de går helt enkelt inte att böja mer än 1/3 vilket begränsar mig i min vardag samt att jag lever med ständig värk. Att bära en matkasse är rena mardrömmen för mig, men så undrar många hur jag kan träna crossfit? Ja, det undrar jag också ibland. Jag har inte det lätt, smärtstillande piller är ett måste emellanåt och jag är begränsat i diverse moment. Uthålligheten i handen är inte alls som den var tidigare men jag försöker lära mig att leva med det. 

  
En trevlig bild efter att gipset åkte av förra året. Skadan ådrog jag mig på handbollsplanen. Krossad led och fraktur. Man ska inte klaga, det finns dem som har det betydligt värre. Det går inte att förstå eller föreställa sig hur det är att leva med ett handikapp förrän man själv drabbas. 

Any way, Patrik var bra i klättringen men jag fastande precis i slutet där det var knepigast och jobbigast för högerhanden. Att hänga enbart i den och försöka dra sig upp för att nå den röda knappen. Som det kan gå ibland…och ja, jag var sinnes förbannad på mig själv. Jag vill inte skylla på mitt finger även om jag vet att den hade en inverkan på min prestation. Samtidigt var de andra så himla snabba. All cred till dem! Vi har våra svagheter och tråkigt nog kom min i första programmet. 

 Full fokus innan klättringar. Undra vad som försiggick i mitt huvud då? 

Min dåliga prestation ledde oss till duellen där Emma och Phillip väntade som motstånd. Inför duellen kände jag mig otroligt lugn och sjävsäker. Även om jag aldrig fäktats i hela mitt liv hade jag en great feeling i kroppen. Min enda tanke var att ”tro på mig själv” och min kapacitet i att vara bäst när det väl gäller. Emma skulle inte ha en chans! 

 Min taktik var att inte attackera om jag leder. Först till sju som gällde och vi hade enbart tre minuter på oss vilket inte visades i tv. 

Och vad gör Dajana? Jo, jag attackerar när jag leder med 2-0 ha ha… man blir bara så trött på sig själv ibland. Den här tävlingsmänniskan inom mig som stiger fram och vill mer och mer… Den gången skulle jag bara lutat mig tillbaka och låtit henne komma till mig, istället försökte jag reta upp henne och då åkte jag dit. Sen att Emma tydligen älskar fäktning och gjort det förr, det var ingen som visste 😉 Underskatta aldrig din motståndare! Emma gjorde det bra och lyckades vinna till slut. 

Hur det kändes? Obeskrivligt! Den besvikelsen jag upplevde då tror jag inte att jag har upplevt på väldigt längre. Alla människor som jag gjorde besvikna, som trodde på mig, alla barn i Mörrums handbollsklubb som satt hemma i soffan och grät… Den känslan är hemskt, man vill bara gå under och glömma. Jag ställer väldigt höga krav på mig och jag vet vad jag går för, därför var det extra jobbigt att åka ut. Jag fick inte visa vad jag egentligen kan. Samtidigt så här i efterhand är det lite lättare att smälta eftersom alla medverkande är fantastiska idrottare. 

  
  
Tungt och se sig själv bli besegrad men man kan inte alltid vara bäst. Det var tungt men inte lika tungt som att komma tvåa Gladiatorna. Den förlusten satt i lite längre. Att förlora är en del av all tävlande i livet och man lär sig alltid något nytt. Jag är så jävla stolt att jag fick vara med i programmet. Det är ett kvitto på att jag har vad som krävs och det växer inte på träd. Det kan jag tacka all mitt idrottande för, alla slitsamma timmar kommer i slutändan till nytta. 

Vill ännu en gång tacka alla som har stöttat mig, ni är helt fantastiska! 

Atleterna fortsätter som vanligt på lördagarna 20:00! Fortsätt titta, massor av spännande saker kommer händer. You gonna love it! 

  
Kram på er 🙂 

/D 

One comment on “Mina tankar kring min medverkan i Atleterna

  1. Så bra skrivit! Du är grym Dajana men du fick tyvärr otur i val av grenar, ville verkligen inte att du skulle åka ut. Blev besviken när det inte var du som kom tillbaka den kvällen men det fanns inget att göra mer än att blicka framåt och fortsätta … Så glad att jag fått lära känna fantastiska dig 🙂
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

HTML tags are not allowed.