Amazed by the Olympics…..

Ni vet en sådan dag när kroppen vill sååå mycket samtidigt som den är mör, eller mörbultad av föregående träningspass? Just så kändes det idag och jag var inte ensam om det. Det krävs alltid en utomordentlig uppvärming för att väcka alla kroppens muskler och leder för den kommande belastningen. Kroppen är fascinierande,den läker snabbt, anpassar sig efter människans förväntningar, krav och framför allt känns den fräsch och kry så fort den blir varm oavsett graden på träningsvärk. Jag tror att vi inom idrottsvärlden ibland överskattar kroppens förmåga och förväntas att kroppen alltid ska svara positivt eftersom man sköter sin kost, träning och sömn. Tänk om det ändå vore så enkelt? Under detta OS har jag funderat mycket på atleterna och att det fortfarande slås rekord efter rekord……

Jag kan inte sluta fascinieras av OS-deltagarna och deras prestationer och framför allt de atleter som har allas ögon och förväntningar på sig. och ändå lyckas förbluffa oss gång efter gång. Bolt på 100 meter, vilken atlet! Bäst när det gäller, alla mentala och fysiska bitar på plats i en av idrottsmannens viktigaste ögonblick i sin karriär och man kan inget annat än att glädjas åt hans prestation. Tråkigt nog hoppade inte Isinbajeva hem sitt tredje guld i stavhopp som alltid varit en av mina favoritatleter i världen. Någonstans tar det även stopp för de bästa men hon sa efteråt att hon ändå är nöjd med sin bronspeng. Hon kommer alltid att vara nummer ett för mig och jag tvivlar på att Jennifer Suhr kommer hoppa över fem meter i sin karriär men man vet aldrig hur det slutar i idrott.

Sedan finns det de atleter som drabbas av bakslag efter bakslag, skador och andra olyckliga saker under många år och ändå lyckas lysa fram i OS, prestera och bli den bästa och jag tänker på Felix Sanchez och hans fenomenala insats på 400 meter. Han tog OS-guld i Aten för åtta år sedan men underpresterade rejält förra OS pga att hans mormor gick bort under mästerskapet. Hans mentala och fysiska förmåga måste han ha arbetat otroligt mycket med för att åstadkomma det han gjorde idag och man kunde knappt hålla bort sina egna tårar under medaljceremonin. Sanchez släppte fram sina känslor och i det ögonblicket inser man hur fantastisk idrott kan vara.

Känslorna som han visade önskar jag att fler idrottsmän/kvinnor kunde göra för det måste ändå vara något av en overklighet att stå överst på pallen i det här mästerskapet. Tanken på alla uppoffringar, slit, kämp, skador, glädje, sorg, och annat som dessa atleter har varit med, det inte undran på att i ett sådant här ögonblick att känslorna kommer fram. Jag blir rörd, varm och glad inombords och glädjs åt sådana här comebacks. Då är varenda minut i respektive träningslokal värd allt slit för det här ögonblicket………

Vidare tänker jag på rekorden som ständigt slås och undrar när det kommer ett stopp? När kommer människans begränsning? Hur fortare kan Bolt springa? Någon gång måste det ta slut, vad händer sedan? När atleterna inte längre kan förbluffa åskådarna med deras rekordlopp och hopp?!? Kommer det andra regler och dylikt i vissa grenar för att öka spänningen? Vad vet jag, men en dag tar det slut……. eller?

Det finns så ofantligt med idrotter i OS men jag måste ändå säga att jag alltid sitter som mest fastklistrad när det visas artistisk gymnastik. Då jag själv varit gymnast vet jag vilka kvaliteter som krävs, perfektion är endast förnamnet. Jag vet att dessa tjejer och killar tränar tre gånger om dagen, sex dagar i veckan och utsätter sin kropp för de mest overkliga positionerna, vridningar och annat genom en otrolig kroppskontroll för att skapa extrema komplexa volter, balansövningar och rörelser som man knappt trodde var möjliga för människan att utföra, och tänk att sedan göra det på en bjälke som är 10 cm bred? Bom är en av de svåraste grenarna enligt mig.

Baksidan med gymnastik är att kroppen inte orkar de påfrestningar som krävs hur länge som helst vilket innebär att karriären inte varar längre än till man blir 25-27 år om man har tur. Är man bland världseliten kan man inte räkna med många ”sociala” timmar under veckan då de mestadels spenderas i träningslokalen. Samtidigt träffar gymnasterna sina vänner där, precis som vi handbollsspelare träffar våra under träningarna men vi kan hålla på betydligt längre samt att vi har mer fritid än de. Det finns alltid för-och nackdelar med alla idrotter och det viktiga är att man själv trivs och framför allt inte ångrar någonting.

Nu håller vi tummarna för Sverige resten av OS och hoppas på fler fantastiska prestationer från världens bästa atleter. En medalj inom handbollen hade suttit fint!

Dagens tankar om OS fick ni ta del av och ännu en gång sitter jag här framför datorn och klockan visar 02.50…… att jag aldrig lär mig. Jag har så mycket klientjobb att göra men samtidig vill jag blogga också. Balansgång var det ja!

Jag är nöjd med dagens träningspass i alla fall trots kroppens sega start under uppvärmningen.

  • ca 45 minuter handboll, mest kombinationer
  • löpning 4 varv runt löparbanan
  • Tyngdlyftning ca 30 minuter, ryck – teknik
  • Löpning, intervaller på 80% av RPM 6 x 200 meter med 30 sek vila.

Ska försöka dela med mig av mitt nya träningsschema så fort allt är klart, har upplägget för tyngdlyftningen kvar som jag gör i samråd med Ingemar (tränaren i tyngdlyftning), sedan är allt på plats. Time for bed people!

20120807-043229.jpg

20120807-043247.jpg

20120807-043425.jpg

2 comments on “Amazed by the Olympics…..

  1. Andrea on said:

    Hej Dajana!

    Jag håller med om att de atleter är helt fantastiska och extrema. När du har tid titta på denna.Värd att se…
    http://www.svtplay.se/video/205991/medaljens-pris

    Ha det bra.
    Kram 🙂

    • dajana on said:

      verkligen! Ja, Johan nämnde om den dokumentären. Den visades när jag var i USA. Ska definitivt se den, hört mycket om den. 🙂 kramis

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

HTML tags are not allowed.